När ingenting funkar ..

Om att ge upp och börja se saker med nya ögon. Du har ju ändå inget att förlora.

Fortsättning på tidigare inlägg.

Fast jag svurit att aldrig sätt min fot där igen så var det var med stort självförtroende och med stora förväntningar som jag steg in i skolans värld, denna gång som lärare. Jag var nu övertygad om att om jag skulle arbeta med att rädda världens så var det lärare jag måste bli. Jag hade i och med min magisterexamen i statsvetenskap studerat reformarbete i

Devi prasad

Devi Prasad

Indien och icke-våldsfilosofin med Gandhis medarbetare (Satyagrahis), med bland andra Devi Prasad som utvecklade Gandhis utbildningsprogram. Det var mycket filosoferande kring lösningarna på våra stora problem och under en middag berättade den äldsta av dem som också arbetat med Gandhi under många år, att i hans mening var skolan ansvarig för mycket av den ondska vi kan se i världen idag. Där och då bestämde jag mig för att bli lärare. Om skolan kan ansvara för stor del av ondskan, kan den samtidigt ansvara för en positiv samhällsutveckling. Läraren kan vara en mycket viktig aktör i samhället. Kanske den viktigaste.

 

Så nu stod jag i skolans värld, med en fin läroplan i ryggen och ett brinnande intresse för freds- och hållbarhetsfrågor. Men verkligheten blev ett brutalt uppvaknande. De stora idealen kändes långt borta. Det fanns inte mycket tid och energi för varken kampen mot ondskan eller arbetet för det goda. Läroplanerna liknade mer utopiska visioner i detta gigantiska samhällsprojekt, där medlen inte helgade målen. Istället för en kreativ plattform för kunskap och personlig utveckling upplevde jag skolan mer som en själlös industri med produktionsmål. Den personliga utvecklingen låg långt borta. Framför mig satt elever på rad med tom blick eller med blicken fäst vid en mobiltelefon. Eleverna rörde inte på sig så mycket, utan satt mest hela dagen och blickar framåt eller neråt. Bäst var om de även lyckas sitta tysta och stilla. De som gjorde uppror behövde tystas ner på något sätt.

Ganska snart hade jag ont i magen när jag gick till arbetet. Jag försökte hålla god min och elda igång eleverna med de stora samhällsfrågorna. Men eleverna tyckte det var för deppigt och tråkigt. Idag förstår jag dem, jag presenterade bara problemen, men gav inga verktyg till lösningar. Vem orkar med något sådant? Och vilket var mitt syfte? Jag hade missberäknat situationen. Jag trodde att om nu eleverna bara förstår hur illa det är så skulle de gå ut och förändra världen. Men våra barn och ungdomar har ju inte fått verktyg till att göra det, de vet inte hur, de vet inte att de kan, de har inte självförtroendet, språket, erfarenheten eller stödet. Det är klart att man vill sätta ner huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Men jag såg inte detta då. Jag som studerat icke-våldsfilosofin stod nu och hotade eleverna med betyg och närvaro som vapen för att eleverna skulle göra de uppgifter jag skapat, för att jag skulle klara av att göra mitt jobb, att sätta betyg.

Mina kollegor var likt jag fast i maskineriet och hade fullt upp med att lyfta eleverna mot sina mål och se till kunskapskraven testades flera gånger. Tiden för pedagogiskutveckling var knapp, vårt fokus var att få alla elever upp till minst ett E. Jag gav snart upp mina försök att skapa samarbeten mellan olika ämnen och slutade att predika om att försöka få vår undervisning att ”genomsyras av hållbar utveckling”. Jag lyckades inte ens att få skolan att sopsortera. Vilka förebilder är vi då, vad lär skolan ut, när vi inte ens bryr oss om miljön som vi lämnar över till de ungdomar som vi ansvarar för? Vad är vårt syfte, vilken roll spelar vi? Ensam gick jag iväg med soporna till återvinningen eftersom åtminstone jag ville göra något gott för världen. Det var dags för mig att sluta som lärare.

       Utbildningsexperten Sir Ken Rombison om skolans utveckling

Jag höll god min och hade bestämt mig för att hålla ut till sommaren för att inte bryta mitt i året. Jag fortsatte som vanligt i mina samhällsämnen och fokuserade på de stora problemen. Ibland fanns det utrymme för att låta eleverna vara med att planera, då kunde det istället bli fokus på knarkmaffior och graffitti. Det mest fantastiska var när eleverna märkte att de klarade av något de inte visste att de kunde, då de hittade den där saknade pusselbiten, då de fick ett nytt perspektiv att blicka ut ur, för då sken de upp med sådan stolthet och glädje, och gjorde mig till den lyckligaste läraren i världen. Men jag kunde inte se vad jag gjort annorlunda när jag lyckades och när jag inte lyckades.

De flesta av mina elever gick på samhällsvetenskapliga programmet, men jag hade även några klasser på ekonomiprogrammet och jag kommer ihåg den där dagen så tydligt. Den dagen hade eleverna inte gjort den enkla läxan att välja ett globalt problem att fokusera på. Istället hade flera av dem suttit uppe hela natten och arbetat med att skapa logga till sitt företag som de startat i entreprenörskapen. Nu frågade de snällt om de kunde få göra klart den för de kunde inte tänka på något annat. Luften gick ur mig. Jag stred för en hållbar värld där ekonomi inte fick gå ut över sociala frågor och miljön. Men nu tog ekonomin över min lektion. ”Visst” sa jag och satte mig ner och kände mig som världens tröttaste och sämsta lärare. Min lektion hade behövt en logga, kanske det hade engagerat eleverna, då hade de suttit med den just nu. En logga till elevernas egna ”räddavärldenorganisation”, där de tar tag i det där globala problemet. Jag började fundera på hur en samhällsentreprenörskapslektion skulle kunna se ut? Jag hade hört talas om socialt entreprenörskap men visste inte vad det var. Kanske var det något..? Jag googlade.

Nästa inlägg ”Det är omöjligt att inte bli motiverad när du får göra något betydelsefullt!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s