– enteprenöriellt lärande när det är som roligast!
Det som kanske är den största lyckan för en lärare är att se när sina elever växer, mognar och blommar ut till de fantastiska, ansvarsfulla och visa personer som de faktiskt är.
En elev jag aldrig hört tala har höll tal inför en hel by och tackade dem av hela sitt hjärta, en annan berättade för publiken att hon aldrig känt sådan kärlek och värme förut. Han som inte verkar bry sig så mycket om skolan stod framför lågstadieeleverna och bad dem studera hårt och satsa på utbildning. Hon som är så blyg så att hon vägrat varje tillfälle att prata inför klassen dansade själv framför hundratals människor som klappade händerna i ren förtjusning över att hon dansar så bra. Eleven som nästan inte fick följa med för att hen inte visat ansvar, men som nu tog ansvar över hela gruppen och råddade om så fort det blev ett problem. I ett land långt söder ut stod mina förut så ofokuserade och osäkra elever framför publiken och höll vackra tal på engelska, de dansade, sjöng och skrattade. De följde artigt runt i byarna frågade så om seder och traditioner och ville se allt och pröva på allt. De bjöd på sig själva visade hur man dansar små grodorna framför gymnasieelevernas stora förtjusning. Vi lärare var bara skuggor i bakgrunden som med en och annan tår i ögonvrån fick se våra elever blomma.
Det var Grillska gymnasiet Stockholm och Grillska gymnasiet Uppsala som reste till Senegal den 28 november till 7 december för en studieresa där vi fokuserade på de globala hållbarhetsmålen, och självklart var rätten till utbildning vårt största fokus.

Biträdande rektor Emilia Ramsin Barlas på Grillska Liljeholmen överlämnar skolmaterial och fotbollar till en grundskola utanför Thiés.
Vi besökte små byskolor ute på landet och fick lära oss om hur grundskoleutbildningen kunde se ut ute på landet. Lärarna var så otroligt engagerade och rektorerna visionärer. Vi överlämnade fotbollar och utbildningsmaterial och fick ett varmt välkomnande med sång och teater.
Men det som våra elever uppskattade mest var besöket på en stor gymnasieskola med 3200 elever. Utbildningen i Senegal är gratis till 16 års ålder så gymnasiet är ingen självklarhet. Dessutom har Senegal skurit rejält i utbildningsbudgeten och de lärare och rektorer vi träffade är besvikna och kämpar mycket hårt för att bibehålla en god standard. Våra elever fick sitta med på lektion och fick perspektiv på sin egen tillvaro.

Tillbaka i klassrummet
I en sal med kala väggar och trasiga bänkar fick 50-60 elever plats. Framför den svarta tavlan stod läraren och gjorde allt för att utbildningen skulle bli så praktisk som möjligt. Han undervisade genom diskussioner, rollspel, teaterspel där eleverna kunde bearbeta samhällsfrågor, kultur och natur. Utbildning anses vara mycket viktig och eleverna studerar hårt. De senegalesiska eleverna vars modersmål är Wolof har undervisning endast på franska. Ändå tyckte våra elever att de senegalesiska elevernas engelska var bättre än deras egen. Efter en gemensam lunch där de senegalesiska eleverna berättade om hur det är att vara ung i Senegal, om hur man ser på framtiden hade de redan hittat fram till våra elevers hjärtan som sen inte ville separeras ifrån dem. Eleverna bytte kontaktuppgifter och är nu vänner på Facebook.

Vi lärare fick möjlighet att prata med de senegalesiska lärarna, hur deras arbetssituation är, hur de ser på pedagogik och hur det står till med den Senegalesiska skolan. Jag själv blev lyckligt medveten om hur långt de utvecklat det entreprenöriella lärandet och hur självklart man pratar om det; ”eftersom det är så eleverna lär sig.”
Ja visst är det så vi lär oss! Genom att göra på riktigt! Med oss hem från Senegal har vi inte bara ny kunskap och nya insikter, lärt känna andra och sig själv bättre, vi har alla utvecklat förmågor som vi tidigare inte visst vi hade, vi har kommit varandra närmre, visat sidor som de andra aldrig tidigare sett. Och vi sett exempel på hur man utvecklar och förbättrar ett samhälle och fått nytt hopp om en bättre värld!

Resan blev än mer givande eftersom organisationen Tostan hjälpte oss att komma ut i byar och se hur utbildning kan leda till en positiv samhällsutveckling. Att ordna en kontakt Tostan är svårt, men väl värt mödan att försöka eftersom eleverna då får se hur en organisation arbetar ute på fält. Organisationerna är väl förankrade i samhället och kan hjälpa eleverna att förstå lokala och globala utvecklingsfrågor. De blir en nyckel till ny kunskap, kultur och till människorna. Jag är dem evigt tacksam för att de gav oss denna möjlighet!
Tankar kring studieresor
De tankar jag för med mig hem är hur vi på bästa möjliga sätt kan binda in undervisningen i resan. En resa till ett utvecklingsland kan antingen vara en didaktisk skattkista eller något mycket dyrt som förstör planeringen. Här måste vi lärare samarbeta och vara mycket tydliga mot varandra och eleverna syfte och mål med resan och är med och utvecklar den.
Hur mycket kan eleverna vara med att planera? Eleverna kanske själva kan vara med och staka ut planeringen och söka kontakter. Ju mer involverade de blir, ju mer engagerade blir de. Denna gång samlade eleverna själva ihop pengar till sollampor som skulle användas ute i byarna, de samlade även ihop skolmaterial, fotbollar, mobiler och andra gåvor till de byar vi besökte. Detta var något som höjde deras engagemang enormt, särskilt då de såg vart sakerna tog vägen och hur de skulle användas.
Att knyta resan till en organisation är en fördel. Ofta hänger det på en eldsjäl om resan blir av eller inte. Om studieresorna ska bli ett permanent inslag i utbildningen så borde ansvaret läggas på en organisation istället för en individ. Om man inte har en lärare som delvis är anställd för att söka stipendier så bör resekostnaderna finnas inom programmets budget. Resestipendier finns att söka på UHR.se. Här får du även fler praktiska tips. http://www.utbyten.se/sv/Program/Hitta-ratt-program/
Det händer så mycket i ett annat land, intrycken och känslorna är många. Var tar eleverna vägen med alla sina frågor? Kanske finns det missuppfattningar, de kanske har frågor, de har kanske känt sig oroade. Det kan vara mycket viktigt att eleverna får tid att samlas och reflektera över dagen efter middagen. Kanske eleverna kan ta ansvar för mötet olika dagar?
Vi bloggade förstås. Men tekniken var inte på vår sida. Vi märkte snart att Facebook var enklare och snabbare på att ladda upp bilder och text. Kanske det är ett alternativ till blogg ifall internetuppkopplingen är osäker? Nu hade vi hade tur som hade intresserade lärare på hemmaplan som tog bilder och text från Facebook och lade upp på bloggen. Vilka fler sociala medier hade passat bra, kanske Instagram?
När bör studieresan ske? Kanske sista året inte är en så bra idé? Eftersom det är en sådan stor satsning av skolan så kan man med fördel arbeta vidare med resan som grund nästkommande skolår, då med förhoppningsvis mognare och insiktsfullare ungdomar. Här skulle sociala entreprenörskapsprojekt passa utmärkt. Kolla in ”tänk globalt agera lokalt” t.ex. https://ungasocialaentreprenorer.se/2015/01/25/tank-globalt-agera-lokalt/